PeO´s foton har visats på flertalet gallerier. Däribland har Ystads Konstmuseum haft en utställning med 100 st av hans foton. Han har även visats på Prins Alberts Galleri i Monaco.
PeO gillar att köra fort, och hans motiv kan också se ut som om de fångats i farten av en fotograf i högt tempo någonstans bortom verkligheten. Fotografer vill sällan ta suddiga bilder, men PeO Erikssons motiv är ofta oskarpa. Att fotografera det vi kan se med blotta ögat är inte hans grej. Han vill fotografera det vi inte ser. Läs mer »
Farten virvlar upp en rad osorterade minnen som landar ovanpå varandra så att vi kan kika in genom flera lager liv. Resultatet blir som de flyende drömmarna när vi just vaknar. Hur var det nu? Ett knallrött hus på en lika knallröd åker i fjärran? En kvinnostaty i skogen, nästan inbäddad i röda blomblad?Vårt undermedvetna beslutar självsvåldigt vilka bilder det vill visa oss.
PeO bestämmer själv, låter aldrig slumpen avgöra. Han häller ut diabilderna på ljusbordet och provar ett oändligt antal variationer. Två bilder på varandra, tre, fyra. Han letar efter det oväntade. Att helt skilda motiv plötsligt smälter samman till något nytt. Alla foton måste förstås vara överexponerade, förklarar han sakligt. Annars skulle den färdiga bilden bara bli en mörk gegga. "Sandwich bilder" fnös labbet när han första gången kom dit med en hög hoptejpade diabildspaket. Det hade förstås gått utmärkt att låta datorn ersätta ljusbordet. Peo provade men gav upp.
Kombinationsmöjligheterna var ju oändliga. Nej han föredrar ljusbordet, hantverket. PeO Eriksson är van att jobba så. Som mycket ung tog han sin första bild med mammas lådkamera - en ros i trädgården. Han gick för nära så det blev lite oskarp. Men jag gillade det redan då. Han framkallade rulla i garderoben i Enskede och knäckte extra på Kungsfoto inne i stan - som cykelbud.
Några år senare fick han jobb som B-fotograf på Sandrews filminspelningar. Det betydde bland annat att det var han som hade ansvaret för att skärpan var inställd när A-fotografen anlände. Under det tidiga 60-talet gjorde han också egna filmer tillsammans med Madeleine Pyk, Bengt af Klintberg och Carl Fredrik Reuterswärd. En hette »Rosa afduna blommar på vattne«. Den fick pris för »ungdomlig exprerrimentlusta«.
PeO:s filmer rullade också bakom skådespelarna på den nystartade Pistolteatern och på »Galleri Katarina« på söder som han drev tillsammans med några kompisar. Fram tonar bilden av ett ungt stockholmskt avantgarde och i den miljön är det inte självklart att också vara besatt av racerbilar - eller kanske är det det? PeO Eriksson har i alla fall aldrig haft några problem att kombinera sina intressen. Jag hade en leica i verktygslådan och ibland körde jag bara halva racet för att hinna plåta vinnaren. Men tävlandet tärde på den redan skrala ekonomin. Sprängde man en motor gick tiotusen på en helg. Till slut beslöt han sig för att sluta köra själv. På det viset skulle han kunna ta bättre bilder, få bättre betalt och dessutom få fritt inträde till de riktigt stora tävlingarna. Under de följande tio åren flackade han runt världen med racersportens elit - Formel 1 förarna.
Men jag stod aldrig med dom andra fotografer i första kurvan och väntade på kraschen. Jag ville hellre fånga Joakim Bonnier sekunderna innan start. Blicken är inåtvänd, djupt koncentrerad. När Bonnier något år senare dödskraschade förlorade PeO något av sin fascination för extremt snabba bilar. Farten lyfte bilen, kastade den femtio meter. Jocke brann inne. Några år senare, när även Ronnie Pettersson körde ihjäl sig åkte han hem till Sverige. Det var inget kul längre.
Nu skulle han starta om i Stockholm. Den gamla biografen Ritz invid Odenplan var ledig. 400 kvadratmeter och åtta meter i tak. Hyran var 25000 i månaden så det gällde att hålla racerfart. Motiven, däremot, blev nu mindre rörliga. Peo fotograferade kök, heminredning - och bilar. Stillastående bilar. Ett kök kan plåtas rakt av som en plats för matberedning eller ljussättas och presenteras som hemmets hjärta. PeO målade med olika ljuskäglor fram skuggor och dagrar så framgångsrikt att en fototidning utnämnde honom till "ljusets mästare". Stor lokal, kunder och anställda kräver att chefen är på plats. Varje morgon bilköade han in till stan och anlände frustrerad över att ha tvingats köra väldigt långsamt. Han som hade så mycket att göra.
1988 köpte Peo Eriksson sin gård på Österlen. Landskapet tycks omedelbart ha fångat honom. De brandgula solnedgångarna! Alla korna. Kullarna. Åkrarna. När PeO målar Österlen i olja blir korna ett brokigt svart vitt möster, kullarna mäktiga mörka havsvågor och åkrarna mättade färgjok. Frankrike, som han levt så länge i under Formel 1-åren, skildrar han förälskat, lätt naivistiskt. Rutiga dukar, vinglas, baguetter, ett myllrande café- och småstadsliv.
Men måleritet är inget att orda om slår han fast. Jag bara gör av med färg. Ändå är hans fotograferande nära släkt med måleriet. Målaren lägger på färg i olika skikt. Peo placerar sina genomskinliga diakopior ovanpå varandra. Den yppiga kvinnoskulpturen i Drottningsholms Slottspark förenar han med en skrovlig vitsvart björkstam och en handfull lila blommor och plötsligt får damen nytt liv, Svarta skuggor dansar över marmorn, det blir tempo och nerv i bilden. Målaren drar kanske några svarta streck över duken, ristar, torkar, skrapar.
Och precis som målaren vet PeO att det är de små förändringarna som gör stor skillnad. Han håller fram ett foto. Först plåtade jag bara vasen mot en svart fond. Sen satte jag en smal vit tejpbit snett över bakgrunden. Det strecket förändrade allt.